Uterne – 100 föremål med anknytning till Arrernte-folket
Dialog mellan ett ursprungsfolk i Australien och finländska museer
År 2018 fick Finlands Nationalmuseum besök av en delegation bestående av representanter för det centralaustraliska Arrernte-folket och kuratorn för Macleay-museet vid universitetet i Sydney. Målsättningen var att skapa kontakter och utvärdera den samling artefakter med anknytning till Arrernte- och Luritja-folken, som undangömd på andra sidan jordklotet hade slumrat där i mer än ett århundrade.
Det var den tyska pastorn Oskar Liebler som åren 1910–1913 hade samlat föremålen. Han ansvarade för den lutherska missionsstationen, som grundades på det västra arrernte-folkets marker, ett område de själva kallade Ntaria. Under benämningen Hermannsburg blev missionsstationen med tiden en välkänd ort, som ligger 130 kilometer västerut från Mparntwe (Alice Springs) i centrala Australien. Att samla föremål som var förknippade med Australiens ursprungsfolk var vid den tiden en lukrativ födkrok. Åren 1910–1913 samlade Oskar Liebler drygt 2000 föremål, och sålde dem antingen direkt eller via mellanhänder till museer i Adelaide, Storbritannien och Tyskland. Totalantalet centralaustraliska artefakter i museer runt om i världen varierar från uppskattningsvis tiotals tusen till hundratusentals. Samlingen i Finland är veterligen en av de mest fjärran belägna där kulturarv med anknytning till centralaustraliska folk bevaras.
Den delegation som kuratorn Matt Poll (Macleay Museum) och producenten Kristina Tohmo Helinä Rautavaaras museum tillsatte blev upptakten till en kulturellt värdefull dialog mellan Arrernte-folket och finländarna. Ett av projektmålen var att inleda en respektfull diskussion med äldste inom det centralaustraliska samhället om hur man skulle ta hand om föremålen med tanke på både dagens och kommande generationer. Delegationen som kom till Finland leddes av Shaun Angeles Penangke av Kungarakan- och Arrernte-börd. Vid det laget var han verksam vid Museum of Central Australia och även forskare vid forskningscentret Strehlow. Hans forskningsområde där var artwe-kenhe, det vill säga männens kulturarv. Han åtföljdes av Arrernte–äldsten Cleophas (Lofty) Katakarinja.
På historikern Johanna Perheentupas lott föll att forska i Arrernte- och Luritja-föremålens långa färd från Hermannsburg till Helsingfors. Forskningen utfördes på Nura Gili Centret vid University of New South Wales i Sydney. Av forskningen framgick att föremålen hade transporterats från Hermannsburg till Oodnadatta på kamelrygg, till Adelaide med tåg, till Melbourne med båt, vidare till Bremen med ångfartyg och slutligen 1913 till det etnografiska museet Leipzig. I enlighet med dåtida praxis såldes samlingens dubbletter, varefter man idkade byteshandel inom det internationella museinätverket. Något tag samma år köpte Finlands Nationalmuseum samlingen från Tyskland med donationsmedel av Herman Frithiof Antell. Den sista etappen fraktades artefakterna med tåg till Gdansk och sjövägen till Helsingfors. Beskrivningen av föremålen, deras historia och transporterna tillför fördjupad kunskap om betydelsen av Arrernte- och Luritja-folkens kulturarv. Det att man så långt från föremålens geografiska hemvist tar så väl hand om dem, är lugnande besked för samhället och dess medlemmar, vars plikt och skyldighet det är att se till att kunskapen om föremålens kulturella värde bevaras.
Projektet kan också ses som en fallstudie i den världsomfattande dekolonisationsprocess som pågår inom museivärlden. Projektet är ett exempel på hur ett etnografiskt museum kan visa sig vara en plats där framtid, nutid och förfluten tid kan betjäna både det internationella samfundet och allmänheten. Att företrädare för samlingarnas källsamhällen får ta del av museernas vardagspraxis är en nödvändighet för dagens etnografiska museer, som ständigt söker sig nya former och roller, samtidigt som man är beredd att erkänna historiska missförhållanden och misstag. Kolonialmakterna krävde att få tillgång till ursprungsfolkens landområden, deras kulturarv och materiella kultur, men förbisåg dem när det gällde samhällsbygget. Numera eftersträvar museerna att förbättra kommunikationen och samarbetet, att värdesätta den potential som samlingarna och sakkunskapen står för samt att betjäna källsamhällena på många olika sätt.
Vi ser projektdokumenteringen som en värdefull möjlighet att öka medvetenheten om ursprungsfolkens rätt till sitt kulturarv. Det kulturarv som under de senaste seklen antingen har saluförts, inköpts eller stulits, och som nu förvaras i museer runt om i världen. Vi vill delge en bredare allmänhet och speciellt det internationella museisamfundet informationen om hur viktigt det är att skapa broar mellan museisamlingarna och deras källsamhällen. I många kulturer ingår artefakterna som en del i en större levande helhet, som kan upplevas som varande förfäder, andar och familjemedlemmar. Att återställa förbindelsen till föremål från en svunnen tid handlar om att förmedla viktig kulturell kunskap, men också med tanke på återhämtningen från historiska orättvisor. Det kan ha stor betydelse för ursprungsfolkens kulturella revitalisering, en källa till konstnärlig inspiration och ett sätt att åtgärda politiska felsteg.
Projektet genomfördes åren 2016–2021 i samarbete med Finlands Nationalmuseum, Kulturernas museum, Strehlow Research Centre, The University of Sydney. Nura Gili centret vid University of New South Wales och Western Arrernte People i Australien. Konestiftelsen bidrog med projektfinansiering.
Läs mer om publikationen på Issuu: Objects Collecting People.
Se dokumentärfilmen A Hundred Year Journey (51 min) på museets Vimeo-konto.
Se trailern på museets Vimeo-konto: A Hundred Year Journey – Trailer